Underliga gäss

Fåglar är knepiga. Man kikar i fågelboken, identifierar fåglar man ser, men rätt vad det är dyker det upp besvärliga saker som inte finns avbildade där. Som avvikande kanadagäss.

Förra våren simmade tre stycken udda kanadagäss omkring i Övre Föret, med olika mängd vitt på huvud och hals. En av dem hade nästan hela halsen och huvudet vita!



Dessa kanadagäss är inte alltför ovanliga, men väcker en del huvudbry om man inte sett dem förr, särskilt de med så mycket vitt som den ovan.

En helt annan typ av avvikande kanadagås dök upp i Hjälstaviken nyligen. Denna hade nästan normalfärgad hals och huvud (dock med en svag brun ton), men istället en nästan vit kropp! Den stack verkligen ut bland de andra kanadagässen... spektakulär fågel.



Jag undrar lite varför jag bara sett felfärgade kanadagäss dock, och inte några gäss av andra arter. Finns antagligen en bra förklaring nånstans. Om man orkar leta.

Vår!

De senaste dagarna har mestadels spenderats ute i Hjälstaviken, där våren äntligen har anlänt. Gässen är här! Hundratals grågäss och sädgäss spatserar på åkrarna och simmar i de minimala små partier där isen gått upp, och bland dem hittar man enstaka bläsgäss och spetsbergsgäss, och just denna helg, även en liten prutgås som verkar ha hamnat lite fel. Sånglärkorna drillar på i skyn, tranor och sångsvan sträcker över med ljudliga trumpetstötar, och årets första bruna kärrhök patrullerar över vassen.

Kaffepaus och rovfåglar dyker upp, havsörnar med sina breda vingar, samt vråkar som cirklar uppåt på vindarna. En tornfalk ryttlar över kullarna, och breder ut sin långa stjärt för att tydligt visa upp att den är obandad och falken därmed är en hanne.

Plötsligt ringer en telefon, det är en svarthakad buskskvätta som siktats inte långt därifrån! Skådare rusar mot sina bilar, och vi som inte känner för ett drag sitter lugnt kvar och ser efter dem. Krickor simmar i vattnet och trängs med gräsänderna som är dubbelt så stora som dem, det vita strecket längs hannarnas sidor syns lång väg.

En svartmes landar oväntat i en av de två tallarna på kullen, och stora flockar med duvor flyger förbi. Tofsvipornas flykt över ängarna går i svart-vitt, och en sävsparv piper till där den flyger ovanför oss med riktning på vassen. Våren är sannerligen här.

Uppsalas urbana uggla

UNT har uppmärkssammat den fina slagugglan som hållit till i Uppsala sen november förra året, och nu får allmänheten ge förslag på namn och rösta om vad den ska heta. Kanske lite fånigt, men ganska sött. Fast varför är alla förslag som UNT valde ut att rösta på manliga namn? Ugglan kan ju likaväl vara en hona.

Roligt är det i alla fall att den verkar trivas i stan, men man får ju hoppas att den ger sig tillbaka till skogen så småningom och hittar en partner. Då gäller det att passa sig för den! Lika beskedlig som den är nu, lika aggressiv kan den vara när den försvarar ungar...

Då och nu i Hjälstaviken

När jag var liten, i början av 90-talet sådär, så fanns det inget fågeltorn vid Hjälstaviken. Istället klättrade man upp på Kvarnberget och såg ut över viken därifrån, en otrolig utsikt. Gäss och änder sågs bra, men jag har inget minne av att vi kunde urskilja några vadare därifrån. Nåväl, nu i helgen gick jag och M upp på berget för första gången sen 90-talet nån gång. Det är fantastiskt hur lite det egentligen har ändrat sig, det var precis som förr däruppe.

Här är utsikten från ett gammalt foto jag har, taget 7:e april 1991. Det är mer vass än vad det är nuförtiden, och inget fågeltorn på andra sidan, annars är det sig likt.



Nu i helgen var allting täckt i snö, islossningen har inte satt igång än, så några gäss är lite tidigt att spana efter. En räv sprang dock över isen i jakt på nåt ätbart, och en fjällvråk flög förbi. När vi gick tillbaka mot parkeringen över WWF-spången hoppade en skäggmeshane precis framför fötterna på oss. Otroligt söt sak. En fågel jag inte har nåt minne av att den fanns i Hjälstaviken '91. (Uppenbarligen har jag dåligt minne eller nåt, för M påpekar att det fanns det visst. Oh well. Men jag såg inga då, det är jag i alla fall säker på!)



Även om utsikten är underbar uppifrån Kvarnberget är jag glad att fågeltornet numera finns. Det är lite mer lättåtkomligt, och man kommer ju betydligt närmare fåglarna. Det ska bli väldigt roligt i vår när gässen anländer, är så roligt att stå i tornet och spana på dem. Det är ju en klar fördel med att se på fåglar jämfört med att gilla till exempel blommor, med fåglar kan man ställa sig på en plats och så brukar de dyka upp! Å andra sidan flyger inte ovanliga och vackra blommor iväg innan man hunnit se dem ordentligt....

Ny kikare!

Länge har jag nu gått runt med en gammal kikare. En riktig trotjänare, Kowa 9x35. En rejäl pryl som fortfarande håller, stadig och ordentlig. Men så har man då fått kika lite i nyare kikare, och insett att det faktiskt är en skillnad mellan nutidens kikare och den gamla Kowan från 70-talet.

Så, igår styrdes kosan mot Stockholm för att välja ut en ny kikare. Det är ju ingenting man gör i en handvändning, en kikare måste kännas rätt. Man kan prata hur mycket som helst om förstoringsgrader och ljusstyrka och synfält och vikt och massa annat, men känns den inte rätt är den inte rätt hur dyr och fin den än är.
Nåväl, kikare plockades ut ur glasskåpen och provades, den ena efter den andra. Somliga var för tunga, somliga var lite för dyra, men så till slut utkristalliserade sig en kikare. Det blev en Kowa igen, liksom både den gamla kikaren och den gamla tuben. En Kowa 10x42 DCF WP. En kikare som jag tror ska vara till glädje i minst lika många år som den gamla Kowan som hållit bra sen 70-talet.

Kikade lite i tubkikarna som stod uppradade också, vilken fantastisk bild det är i dessa dyra kikare... tänk om man hade en 25000 man bara kunde slänga iväg på en sån!

Passade på att kila förbi Stockholms ström också när man ändå var i hufvudstaden, för att kika på alla dessa svanar och änder. Jag tycker så mycket om viggarna, fina fåglar. Rätt häftigt att så många fåglar samlas mitt i stan på vintern.

Nå, nu ska jag ut i skogen och testa kikaren ute i naturen för första gången!

Snösparv och kungsfiskare

Denna helg ägnades åt övningskörning och fågelskådning, det är praktiskt när det går att kombinera. Får träna på allt möjligt, hala småvägar, knepiga parkeringar, köra riktigt sakta längs en väg och vara beredd på att stanna om något skulle dyka upp...

Nåja. Första trippen på söndagen var ut till Lövstaslätten för att spana snösparv, en art jag aldrig sett förr. Kallt var det, blåsigt och mulet, inte alls lika vackert väder som på lördagen. Inte ett pip hördes, inte en fågel syntes, ingenting, förrän vi kom fram till Lilla bron och jag riggade upp tuben. Riktade den mot stubbåkern en bit bort som såg lovande ut, och där satt snösparvarna. Gav tuben till M som kikade, nä, det var inget där... kollade igen och sparvarna var borta. Snabbt lärde jag mig att detta var typiskt för snösparvarna, ideliga uppflog och så damp de ner igen, gärna mitt i stubbåkern där de helt försvann. Några gånger landade de dock precis utanför, och oj så vackra de var. De rörde sig också väldigt annorlunda, mer som, tja, småvadare eller nånting än sparvar. Inga hopp här inte, istället sprang de snabbt framåt lite hukande, stannade upp en stund, och pilade framåt igen. Mycket speciellt. Uppflogen var också roliga att se på, denna syn av svart-vita vingar.

Nåja, man kan inte se snösparv hela dan (eller, det kan man nog, men det var lite kallt), så vi drog vidare. Ett litet stopp vid Vindbron blev det, där två fjällvråkar visade upp sig så vackert, en av dem satt länge och väl i en trädtopp nära. Man inser då att fåglar faktiskt inte väger så mycket, när man ser en vråk sitta på en såpass smal gren som den gjorde. En steglits förgyllde tillvaron där också.

Så for vi vidare mot Källan i Ultuna, eftersom det tycks vara det bästa stället för kungsfiskare just nu, denna vackra art som jag länge velat se. Jag har sett den för länge sedan i Hong Kong där den är vanlig (även om jag tror att det är en annan ras...), men aldrig förr i Sverige. Det var andra skådare på plats när vi anlände, de sa att ingen sett fågeln på hela dan. En kille sa att han väntat i över två timmar på den, så det verkade ju inte så hoppingivande. Men fågelskådare ger ju aldrig upp, så vi ställde upp oss och väntade. En gärdsmyg kunde ses, och framför allt höras, och en mink smög fram i bortre kanten, vilket fick flera av skådarna att muttra lite om djur som inte hör hemma i vår fauna.
Då plötsligt ser jag en blå strimma fara fram över vattnet! Kungsfiskaren! Den satte sig så vackert i ett träd på andra sidan, otroligt fin och färggrann. Den blå färgen på ryggen är verkligen självlysande, helt otrolig. Den känns nästan för exotisk för den monokroma svenska vintern, en liten pärla som plötsligt uppenbarar sig.

För att väga upp all bilburen skådning (vi hade ju mest kört bil, hoppat ut och kikat på saker, åkt vidare) så for vi till Fiby urskog för en lång promenad. Turen verkade dock vara uttömd, för där fanns inte ett knyst. Ett par korpar hördes, och det var all fågel som vi fick under denna promenad, som var nog så trevlig i alla fall.

Dagens höjdpunkt var i vilket fall kungsfiskaren, så otroligt vacker. Kan leva länge på den synen.

Vinterhelg

Snö snö snö! Kosan styrdes på lördagen mot Fiby urskog, ett av dessa ställen där ordet "trolskt" verkligen passar. Alldeles tyst var det i skogen i början, inte ett sus, tills plötsligt tystnaden bröts av en spillkråkas närmast klagande läte. Och stod man bara still och lyssnade uppenbarade sig snart fler ljud. Kungsfåglar sisade och rätt var det var hördes trummandet av en större hackspett. Skogen är inte så tyst som man först kan tro! En järpe flög upp med ljudliga vingslag, och i snön kunde de stora spåren av vad jag tror var ett lodjur ses. Enormt stora var de, synd att jag inte tog nåt foto. Lite vildmark inte allt för långt ifrån Uppsala.

Jag har dragit på mig halsont, så söndagen spenderades med enklare skådning, dvs inga långa promenader. Tog bilen till Övre Föret, där en gärdsmyg hoppade runt fågeltornet i jakt på nåt att äta. Vid Vindbron simmade smådoppingen, mitt ute på ån, en klar skillnad mot hur jag sett smådopping på sommaren när de mest gömmer sig.

Åkte för att fika på Konditori Fågelsången, och tänkte passa på att kika på bläsanden i Svandammen. Stod och kikade ut över dammen länge, men bara gräsänder... var precis på väg att ge upp när jag tittar ner, och då står såklart bläsanden där, bara två meter framför näsan! Det var väl för enkelt...



Det var tydligen en dag med tur, för vi beslutade oss för att åka och leta efter pilgrimsfalken då M inte fått se den. Spanar av kraftledningsstolpar, åkrar, luften... ingen falk. Jag fäller ihop tuben, stoppar in den i bilen, är redo att åka, då jag slänger en sista blick upp mot stolparna. Och där sitter den! Fram med tuben igen, och nu syntes falken verkligen vackert. Var den kom ifrån är en gåta, men det känns lite typiskt fåglar att helt plötsligt bara sitta där, utan att man begriper var de egentligen kom ifrån. Ibland tror jag att de kan materialiseras från tomma intet. Tio minuter fick vi se den innan den flög iväg mot stan, rakt över oss. Mäktigt.

Vill man se pilgrimsfalk får man lida lite för det

Underbart vackert väder idag, så jag beslutade mig för att cykla iväg och försöka se pilgrimsfalk. Cyklade via Kungsängsbron och stannade till där för att se om kungsfiskaren möjligen var på bra humör, men nä, den gäckar mig fortfarande! En vacker stenknäckhane visade dock upp sig vackert, jag är mycket förtjust i stenknäckar.

Cyklade vidare därifrån mot Gnistarondellen, min kondis är inte den bästa direkt, blev lite andfådd på vägen. Skulle stanna till väl framme, men tänkte inte på att cykelvägen bestod av blankis... plötsligt låg jag bara på marken, och försökte hålla i tuben (som jag haft på styret) så den inte skulle falla i marken. Fick cykeln i axeln och trasslade in mig i alltihop, det tog en evighet att komma upp! Allt medan bilarna for förbi... nåja. Fick upp allt till slut och spanade över kraftledningsstolparna där falken setts sitta. Tomt sånär som på en skata och två kråkor. Nedanför gick nio rådjur och betade, vackra djur.



Efter att ha spanat på kraftledningarna en lång stund spanade jag av fältet istället, och såklart, där, på en kort käpp mitt på åkern, satt falken. Rätt långt borta och bakifrån, men den tydliga siluetten tog man inte fel på. När den dessutom vände på huvudet och visade upp den typiska teckningen var det inget tvivel om saken. Underbart fin fågel, och det var helt klart värt den långa cykelturen och vurpan för att få se den. En bra dag!

Hökuggla och hackspettar

Att se en hökuggla äta sork är en upplevelse i sig. Efter att med sorken i ena klon slitit ut bitar att svälja, stoppades till slut hela sorken in i gapet och försvann. Ben, päls och allt. Man undrar lite om det verkligen är gott.

Hökugglan ifråga befann sig vid allén upp till Sjöö slott, en mycket vacker plats. Denna uggla har också den goda smaken att föredra att sitta högst upp i träd, så den är lätt att se. När vi anlände igår hade ugglan precis varit ute och flugit och fångat sorken som den sen åt upp, och satt sig i toppen på ett av träden i allén, tydligen dess favoritplats. Ytterst vaksam hela tiden vred den på huvudet på ugglevis, man häpnas över hur de kan vrida så mycket på huvudet utan att röra kroppen.



Bilden här gör egentligen inte obsen rättvisa, det är mobiltelefon genom tub (60x förstoring) och den blev väldigt mörk och lite suddig. Men en hökuggla är det!

Dagen bjöd också på en pedagogisk lektion i hur man skiljer gröngöling och spillkråka åt på lätet, då båda hördes inom fem minuter av varandra. Gröngölingen visade också upp sig vackert. Då gjorde det inte så mycket att pilgrimsfalken som siktats vid Gnistarondellen inte alls var samarbetsvillig och inte kunde ses... var på platsen vid fel tid helt enkelt. Nåja. Funderar på att ta bussen ut dit idag (eller kanske cykla, vädret är fint) och se om falken dyker upp.

Taigatrast!

Idag är det artrace i Uppsala, massa fågelskådare som pyser runt och letar upp så många arter som möjligt under dagen. Själv tog jag det relativt lugnt istället, och åkte iväg med M för att titta på taigatrasten som finns i Stockholm. Eller om man nu vill kalla den svarthalsad trast som det blir på Svalan. Taigatrast av svarthalsad ras, eller kanske svarthalsad taigatrast är antagligen mest korrekt än sålänge ... detta med taxonomi är klurigt minst sagt. Nåja. Ska inte gå in på sånt nu, jag nöjer mig med att jag fick se en fin fågel som visade upp sig vackert i en villaträdgård i Bällsta. Det känns nästan lite löjligt enkelt att studera en raritet som visar upp sig på bara några meters håll på en fågelmatning. Inte direkt nån utmaning, men det är inte alltid man behöver just nåt krångligt. Rena drive-in-skådningen, som M träffsäkert kallade det hela.



Försökte återigen se kungsfiskaren vid Kungsängsbron, men ingen lycka denna gång heller. En vacker dag SKA jag se den! Well, imorgon bär det av till Sjöö slott för att försöka se en hökuggla. :)

Vinterfåglar inpå knuten... eller inte riktigt.

En av sakerna som är lite tråkig med att bo i lägenhet är att man inte kan ha fågelbord. Inte ens en talgboll får man hänga ut här för att locka fåglar, tyvärr. Nu dyker visserligen fåglar upp här i alla fall ibland, jag vet att skatorna gillar att sno kattmat från en skål som några på nedre botten ställer ut åt sin utekatt. Undrar om de vet att det oftast är skatorna som äter upp maten...

Nåväl, eftersom jag inte har nåt fågelbord så får jag göra det näst bästa: studera fåglarna på en allmän plats. I Stabby Backe i närheten av där jag bor finns det en dunge där folk hänger ut fågelmat, och där kan man kika på olika sorters fåglar som besöker matningen. Själv har jag hängt upp halva kokosnötter där, mycket uppskattat av mesarna! De vanligaste fåglarna där är antagligen grönfinkarna, som alltid finns i mängder. Även gulsparvar finns det gott om, även om de är något skyggare så man får ofta stå still en liten stund innan de vågar sig fram. Häromdagen hoppade mängder av gråsiskor runt på marken under fröautomaterna också, underbara små fåglar. Om jag vore mer av en kryssare kanske jag skulle spana efter snösiskor bland dem, men jag skulle antagligen inte vara säker på min sak även om jag såg nån, så det får vara.

Är man dessutom lite tålmodig kan man ha turen att se en och annan stenknäck som tycks gilla hampfrö väldigt mycket. De kommer inte alltid fram, idag satt de mest högst uppe i en björk och kom inte ner till matningen förrän efter ett bra tag, men härliga fåglar är de.

Nötväckor, koltrastar, entitor, större hackspettar och kråkor är andra fåglar som dyker upp där, och det händer atagligen att sparvhöken tar sig en vända. Jag har ännu inte sett det, men då jag ofta sett sparvhök i området är det kanske bara en tidsfråga...

Ibland skulle jag vilja ha ett hus i ett skogsbryn, så man kunde ha en matning och kanske locka till sig lite roliga arter som tofsmes, stjärtmes, svartmes och kanske tom en gråspett. Eller som på Järvafältet, en gulbrynad sparv... ;)

Små sparvar och stora skådare

Den 3:e januari i år satt jag som vanligt och knappade på datorn, och kikade in på Svalan för att se om det varit nåt roligt i trakten. Sidan laddas, och högst upp, i stora röda bokstäver, står det "gulbrynad sparv". Hmm, tänkte jag, vad tusan är det för nåt? Jag antar att jag inte var ensam om att undra. Snabbt rotades Fågelguiden fram för att ta reda på vad detta är för konstig pryl, och se där, en mycket sällsynt sibirisk art! Efter lite snabba efterforskningar på nätet (dvs, jag läste kommentarerna till obsarna) kom det fram att detta var första gången arten siktats i Sverige, dvs en smärre sensation för de som gillar sånt. Smått road tänkte jag att nu kastar sig Sveriges alla kryssare in i sina bilar och drar till Järvafältet, platsen där den upptäckts.

Själv har jag aldrig åkt på en sällsynt fågel förr i mitt liv, men då vädret lovade vara vackert dagen efter så beslutade jag och M oss för att faktiskt åka dit. Mest egentligen för att det enligt M är en väldigt speciell stämning på drag, när så många fågelskådare samlas. Järvafältet norr om Stockholm är heller inte särskilt långt från Uppsala, så det kändes som en lagom utflykt. Vi oroade oss inte direkt för att sparven skulle flyga bort, vi ville ju mest se folket! Sparven vore en trevlig bonus dock.

Så, på söndagmorgonen packade vi in kikare och varma kläder i bilen och gav oss av, vägledda av en liten karta jag ritat av från Eniro. Efter att ha hamnat lite fel först lyckades vi leta oss fram till platsen. Det var ingen risk att ta fel på det hela, mängder av bilar och folk som gick omkring med tubkikare var en stor hint att vi nu kommit rätt. Vi följde helt enkelt bara strömmen av folk, och kom fram till fågelmatningen där sparven hade setts. Hundratals andra skådare var redan där och ömsom spanade i tubkikare, ömsom drack kaffe eller försökte värma sig på andra sätt i den drygt 13-gradiga kylan. Vi hittade en bra plats för tuben (ibland är det bra att vara kort, man kan ofta smita lite framför andra utan att störa!), och hörde oss för bland de andra om sparven. Den hade setts för ett litet tag sen, men nu var den borta igen. Jaja, bara att börja spana i buskaget.




Så plötsligt, efter kanske tio minuter, gick larmet omkring oss. Sparven var siktad! Var? Var? Björken vid röda lådan, kl elva från lådan! Efter lite letande lyckades jag få in den i tuben, och kunde se det typiska gula ögonbrynsstrecket samt en mycket tydlig streckning på bröstet. En mycket fin fågel, och vi var glada att faktiskt få se den! Fågeln satt stilla på grenen några minuter och visade upp sig vackert för både mig och M innan den flög ner på marken och förlorades ur sikte igen. Nu dröjde det ett tag innan folk fick syn på den igen, så under tiden kikade jag lite på de andra fåglarna vid matningen. Det var mest talgoxar och blåmesar, men även några koltrastar, större hackspettar och en svartmes. Svartmes är en fågel jag tycker mycket om men som har en tendens att gömma sig för mig, så det var roligt att se en. Man kunde även studera andra skådare, det var ju en bunt!



Vet dock inte om jag var där en annan tid än Expressen, men jag märkte inget av "tumultet" som de skriver om. Klart, det är Expressen, så de överdriver väl. Allt för att dra läsare...

Nåväl. En stund senare siktade jag sparven igen, denna gång mycket kort då den flög in i en gran och försvann, och sen tyckte både jag och M att det var lite för kallt för att stanna, så vi begav oss tillbaka mot bilen. Eftersom sparven hade den goda smaken att dyka upp i Barkarbytrakten och inte mitt i storskogen så var det bara en kort liten bilfärd till Max, där vi värmde upp oss med lite hamburgare innan vi for hemåt. Ett litet stopp i Hjälstaviken passade vi på att göra, och fick se en ung kungsörn, vackert.

Hursomhelst var det rätt roligt med ett drag som detta, som enligt vad många säger är det största nånsin i Sverige (antagligen för att a) med internet kan alla numera se att en raritet finns, man är inte hänvisad till sms-service, b) platsen här var såpass lättillgänglig och c) det är en förstagångsart i Sverige), och jag kan nog tänka mig att åka igen på nåt liknande. Inte för att få ett kryss, utan för att uppleva den speciella stämning som det blir med alla dessa skådare på så liten yta.

Vad man kan hitta i staden

Många jag pratar med som inte skådar fågel brukar säga saker som "är det inte jobbigt att behöva gå upp så tidigt?" och "oj, då måste du vara jättemycket ute i naturen!" och såna saker. De brukar alltid bli lika förvånade när jag förklarar att jag sällan går upp särskilt tidigt och visst, jag är ute en hel del, men man behöver egentligen inte alls gå långt för att skåda fågel. Det går alldeles utmärkt i stan!

I måndags skulle jag cykla ner till min körlektion (jag ska ta körkort! Whoo!), och insåg att jag var i rätt god tid. Tog en liten omväg förbi Upplandsmuséet, eftersom en strömstare håller till där runt asptrappan kring museet. Den har dock gömt sig för mig varje gång jag varit där i år, men denna dag satt den prydligt på iskanten. Strömstaren är en fascinerande fågel, det är egentligen obegripligt hur den kan slänga sig i det iskalla vattnet utan att förfrysa sig eller svepas bort av strömmen. Lite nervöst knixande ser man den på kanten, och vips har den dykt rakt ner i vattnet. Några sekunder senare dyker den upp igen, lika plötsligt som den försvann, och sitter återigen på kanten, njutande sitt byte.

Förutom strömstaren har även en slaguggla uppehållit sig i Uppsala denna vinter. Det känns på nåt sätt väldigt fel att stå och se denna riktiga skogsfågel sittandes i ett träd rakt ovanför en. Vacker är den dock, och förvånansvärt oberörd av alla människor som rör sig omkring den. Den tycks ha fattat tycke för träden kring järnvägen i centrala stan, och sitter där lite då och då så man lätt kan få syn på den. Det måste egentligen vara ett rätt bra liv för den här i stan, fullt med tamduvor som antagligen aldrig sett en uggla förr!



Senast jag var och såg ugglan, den 8:e januari närmare bestämt, blev det dessutom en bonus, då jag när jag lämnade ugglan upptäckte en siluett av en stor fågel i skyn. Det är inte möjligt, tänkte jag då jag insåg efter nån sekund eller så att jag stod och såg en havsörn kretsandes över staden! Annars är det mest sparvhök och duvhök jag sett när det är rovfågel på g inne i stan. Duvhöken är alltid lika spektakulär, det är helt fascinerande att se hur duvflockarna drar ihop sig och man ser höken komma emot den.

För de flesta människor är det väl just duvorna som är synonymt med fåglar i stan, och kanske gräsänderna i ån eller Svandammen. Just nu kan den som är lite skarpögd kika extra noga bland änderna i Svandammen, och kanske hitta den ensamma bläsandshona som sällskapar med gräsänderna. Hon är lite mindre, med vit buk och en kort näbb i en vacker blå nyans. Jag tycker väldigt mycket om bläsänder, och det är roligt att kunna studera en på väldigt nära håll just nu i Svandammen.

Ja, förutom dessa finns det ju kråkor, grönfinkar, gråsparvar, pilfinkar, blåmesar, koltrastar och kanske fågeln framför alla i Uppsala, kajor! För att bara nämna några av de arter som dräller runt i staden vid den här tiden på året. Om man dessutom vill ge sig på en liten promenad utanför stadskärnan och traska bort till Kungsängsbron så kan man med lite tur hitta både smådopping, storskrake och kungsfiskare. Så vem säger att man måste bege sig långt bort eller ha jättedyra kikare för att se på fåglar? De finns överallt omkring oss, bara man ser sig omkring.