Framme i Grekland!

Nu har vi kommit fram till Lesbos efter en lång resdag. Det var upp redan klockan fyra, och sen flyg till Aten, därefter vänta några timmar på Atens flygplats innan det äntligen var dags att hoppa på flyget till Mytilini på Lesbos. Allt gick smidigt och vi kunde checka ut bilen och köra mot Skala Kallonis där vi ska bo. Denna gång hade vi skrivit ut en vägbeskrivning hur man tar sig ut ur Mytilini (staden är ett virrvarr av enkelriktade gator!) och tack var den körde vi inte vilse denna gång.
Vi körde direkt till hotellet så det enda vi noterade längs vägen var en del medelhavstrutar, ganska mycket turkduvor, en bunt styltlöpare i en liten våtmark och så flamingor i salinerna. Vid hotellet sjöng kornsparvarna ikapp och hussvalorna ilade runt. Härligt!

Utsikt från hotellet

Vi käkade god middag nere i byn och på hemvägen hördes den härliga grodkören, både sjögrodor och lövgrodor kväkte. Nu är vi trötta och ska sova, imorgon blir första egentliga skådardagen!

Vilken vansinnig dag

Pust! Vilken konstig dag det blev. Satt hemma i soffan och hade packat det mesta inför morgondagen och funderade lite på om det är nåt mer jag måste göra när telefonen ringde och mamma meddelade att det fanns en svartvingad glada i Film.
Sånt händer liksom bara inte. Så det var ju iväg och norrut! Kom fram till Film och framme vid kyrkan stod en massa folk och kikade ut över ängarna. Och visst såg de fågeln! Det kändes helt galet att stå och se denna otroligt läckra rovfågel i Uppland. Fågeln satt fint i en trädtopp, och efter en stund tog den sig ett par flygturer. Flykten var lätt och fjädrande och den ryttlade då och då. Läckert som tusan.

Svartvingad glada! Vilken snygg fågel alltså.

Nå... medan vi står och ser på gladan hör jag hur det glunkas i leden om en prärietrana nånstans. När det är dags att åka tycks det komma ett larm om att prärietranan nu ses på ett fält nånstans i Västmanland! Nånstans i närheten av Västerfärnebo... hmm. Det var bara att snabbt fundera, hinner man dit också? Svaret var ja. Jag åkte hem till Uppsala, plockade upp mamma som precis kom med tåget, och så bar det av mot Västerfärnebo. Fågeln skulle hålla till vid nåt som hette Hällby 2 km söder om Västerfärnebo. Det var ganska nervöst att köra, det var ju en bit och började skymma så smått. Men så kom vi fram, och visst fanns fågeln där! Långt avstånd, men vad gör det när man ser en ny art för Sverige? Tydligen hade den precis blivit bortjagad av de vanliga tranorna och stod nu för sig själv och putsade sig. Efter ett tag stoppade den in näbben i ryggfjädrarna och såg ut att somna.

Prärietranaspanare. Den stod lite för långt bort för att fota, den enda bilden jag tog av den blev bara ett grått sudd.

Helt otroligt alltså, två så sällsynta fåglar på en och samma eftermiddag/kväll! Och vilken tur att de hittades idag och inte imorgon när vi åker bort...

Imorgon Grekland!

Ja, imorgon åker vi (jag och mamma) till Lesbos för att skåda! Mot grekisk värme, läckra fåglar och fantastisk mat på små mysiga tavernor. Det blir andra gången vi är på Lesbos, vi åkte dit för två år sedan och det var så fint där att det gav mersmak. Lesbos är en populär ö bland fågelskådare, och nästan alla bor i samma lilla by mitt på ön där man har nära till det mesta. Faktum är att det känns lite som att vara på Öland i maj, man stöter på folk mest överallt och kan utbyta tips om vad man sett. Mycket trevligt.

Medelhavsstenskvättan är vanlig på Lesbos. Här en hane av den mörkstrupiga formen. Lesbos, maj 2012.

 Ska försöka orka uppdatera bloggen medan vi är därnere, vi får se hur det går. Brukar vara så trött på kvällarna efter hela dagar i fält.

Årikeguidning

Igår var det dags för årets andra Årikeguidning som jag och Jon höll i. Jag tycker verkligen om dessa oerhört kravlösa utflykter. Ingen anmälan eller nåt behövs, det är bara att komma till tornet vid Övre Föret så står vi där och guidar, pekar ut fåglar och hjälper till att identifiera vad folk ser. Många som kommer är nya till fågelskådningens värld, och det är alltid lika roligt att få visa hur många olika fåglar som faktiskt kan ses från tornet! Igår hade lite vadare dykt upp och vi kunde kika på mörka skogssnäppor som gungade med bakkroppen, stora ljusa gluttsnäppor som värdigt spatserade fram i vattnet, små söta mindre strandpipare som ilade runt i snabba rusher, samt variationsrika brushanar som rastade en liten stund.

Det brukar bli trångt i tornet, men det brukar inte göra något då alla är positiva och glada, och vi gör vårt bästa för att alla ska få se de intressanta fåglarna. Nästa guidning är 7 maj, då ska Gunnar guida, sen är det jag och Jon igen 14 maj. :-)

Snatterand är en art som man kan få se i Årike på våra guidningar. Denna bild dock tagen i Hjälstaviken, 9 maj 2013.

Påskhelgsskådning

I år var det strålande väder hela påsken, underbart! Gårdagen ägnades åt en heldagstur norrut. Vi gav oss iväg vid halv åtta-tiden (hade tänkt tidigare men någon försov sig lite...) och körde gamla E4:an norrut. Vid Viksta stentorg stannade vi till och lyssnade efter trädlärka. Det dröjde inte länge förrän en sjöng, om än en bit bort. Vi gick en bit längst stigen mot stentorget och hittade ännu en lärka som satt i en talltopp helt nära. Fint! Årets första trädpiplärka sjöng dessutom från skogskanten. Den vanligaste fågeln var dock ängspiplärka, flock efter flock for förbi lågt bland buskarna. Lustigt nog drog alla söderut, vi tyckte att de borde flytta norrut, men det var kanske bara en lokal förflyttning. Jag räknade till minst 30 piplärkor, men det hade säkert blivit många fler om vi stannat en stund till, det kom hela tiden nya.
Vi for vidare norrut och gjorde ett till stopp vid Strömsbergs bruk där det brukar finnas forsärlor. Det tog inte många sekunder innan vi fick syn på en hona, och kort därpå slog sig en hane ner på ett tak och visade upp sig fint. Trevligt!

Nå, huvudmålet för förmiddagen var Hållnäshalvön, så vi åkte vidare. Väl ute vid Hållen hittade vi (naturligtvis) inga ringtrastar, och det var överlag ganska ont om trast där. Bara några enstaka vardera av dubbeltrast, taltrast, rödvingetrast och björktrast sågs. Jag fick ett årskryss på stenskvätta så det var okej i alla fall.

Sädesärla, Rödhäll

Kusten hägrade och vi körde in på den lilla vägen mot Rödhäll, parkerade bilen och promenerade fram till havet. Därute var det ganska lugnt, vi kom ju lite sent på dagen för att det skulle vara nåt vidare sträck. Lite tobisgrisslor simmade runt med småskrakar och ejdrar. En storlom kom förbi på nära håll och en stund senare en smålom lite längre ut. På väg tillbaka till bilen stannade vi till en stund vid en blommande sälg som var alldeles fylld av humlor, och på en gren satt en videfuks. En fin fjäril även om den var väldigt sliten i kanterna efter övervintringen.

Sliten videfuks, samt en gren som var i vägen!

Glass intogs i Skärplinge innan vi åkte norrut mot Gävle. Vi körde förbi Ledskär och Boholmen, med planen att ta de lokalerna på hemvägen när de har bättre ljus. Lyckligtvis fick mamma för sig att kolla Svalan när vi precis passerat Karlholmsbruk.
Rödhuvad dykand, Boholmen...
Det var bara att vända och köra tillbaka ett par kilometer till Boholmen. De enda som hade hunnit dit före oss var familjen Djerf som stod och såg på dykanden när vi kom. Det tog inte lång stund innan vi fått in den och kunde studera hur den dök och simmade runt bland viggarna. Fågeln var en hona och tydligt större än viggarna. Vi kikade på den i sådär 40 minuter medan fler personer anlände, och sen beslöt vi oss för att åka vidare mot Gävle och lämna plats på Boholmen ifall fler skulle komma. Det är ingen stor parkering längst ut på Boholmen!

Dykandsskådning från Boholmen.

I Gävle åt vi lite lunch på den klassiska skådarrestaurangen McDonalds, och sen for vi till Mårdängsjön norr om Gävle där det rapporterats en amerikansk kricka dan innan. Intill stora vägen finns en plattform som ser ut över sjön och vi stannade till där. Avståndet var dock enormt och det gick inte att se mycket, så vi for ot fågeltornet vi sett i kanten av sjön. Från stora vägen fanns en stor fin skylt med " P fågeltorn 1 km", föredömligt skyltat tyckte vi! Tyvärr tog det föredömliga slut där... efter att ha kört i mer än två kilometer insåg vi att vi måste kört förbi fågeltornsparkeringen och vände. Vi körde sakta och se där! En pytteliten träskylt med "fågeltorn 1,2 km" pekade ner på nån kostig över ängarna. Det lustiga var att skylten bara gick att se när vi körde från "fel" håll... hursomhelst, någon parkering fanns inte i närheten av skylten, och att köra ner på kostigen tycktes inte tillrådligt. Vi fick ge upp och åka därifrån. Sedan fick vi reda på att man tydligen ska stå på den stora gräsmatta intill, något som inte alls framgick (det såg ut som en privat tomt eller nåt!). Oerhört konstigt att ha en så stor skylt vid vägen och sen inte alls nånting där man ska stå.

Nå, efter lite fika hos moster i Gävle åkte vi mot Ledskär igen. Vi stannade till igen vid Boholmen och nu sågs den rödhuvade finare än sist i fantastiskt medljus. Underbart! Några ljungpipare rastade i strandkanten och skräntärnor for runt. Vid Ledskärsviken parkerade vi som vanligt vid bryggan och spanade ut. Spetsbergsgäss, rödbenor, en årta och lite annat smått och gott höll till där. Vi gjorde också ett kort besök till tornet vid Fladen, men på kvällarna är det jobbigt motljus där. Ganska gott om enkelbeckasiner dock.

Rödhuvad dykand, hona, tillsammans med en vigghane och en skäggdopping.

En mycket bra dag alltså med en klar bonusart i form av den rödhuvade dykanden, mitt 310:e Sverigekryss!

Taxonomirapport, qu'est-ce que c'est?

Jag misstänker att de flesta som får Vår Fågelvärld i brevlådan bara skummar igenom Taxonomikommitténs rapporter. Kanske kollar de igenom den för att se om de fått några nya soffkryss. Jag däremot tycker att taxonomi är helkul och blir lika glad varje gång rapporten kommer! Taxonomi är alltså läran om indelning av organismer i olika taxa, dvs familjer, släkten, arter osv.

Intressant är att en hel del av våra vadare byter släkte och nu kommer räknas till Calidris istället för som förr, egna monofyletiska släkten. Well, det gör det ju i alla fall lättare att komma ihåg deras vetenskapliga namn! Det gäller prärielöpare, brushane, bränningssnäppa (en amerikansk art med det fina namnet Surfbird på engelska), skedsnäppa och myrsnäppa. Dags att plocka fram lilla pennan och rätta i fälthandboken.

Att ändra stavningen i alla namn med "taiga" till "tajga" är en liten detalj bara. Tydligen ska det stavas så på svenska. Att jag sen tycker att det inte är snyggt får man väl leva med. (Jag ogillar konsonanter efter j, jag vet inte varför, det bara är så!) Jag undrar dock varför man bytte namn på blåstjärt till taigablåstjärt (ok, nu tajgablåstjärt). Jag antar att det är för att den splittades till två arter (den andra är himalayablåstjärt, om det nu är rätt stavning), men... vi har ju rödstjärt, buskskvätta och varfågel som inte fått tillökning med prefix bara för att det finns fler arter inom gruppen med prefix. Jaja, detaljer.

Rödstrupig sångare Sylvia cantillas albistriata, Lesbos 2012

Den ändring som fått många kryssare att muttra lite är splitten av rödstrupig sångare. Varför det då? Jo, för att flera av fynden i Sverige inte är bestämda till underart, och därmed inte kan räknas nu när de är olika arter. Fast tydligen ska RK gå igenom alla fynd och se om de kan placera dem i rätt mapp nu. Hursomhelst, lite bittert då att vi missade rödstrupig sångare i Portugal förra året, annars hade det blivit ett soffkryss där när den nu splittats ut till rostsångare.
Däremot blir nu ökenvarfåglarna vi såg i Portugal en egen art nu, iberisk varfågel. Inget soffkryss där heller iofs, jag har inte sett någon ökenvarfågel.

Nåväl, hela rapporten finns här! Vilket jobb de gör med att gå igenom allt sånt där alltså.

På jakt efter ickeexisterande hackspettar samt luriga gäss

Fiby urskog var målet i söndags morse. En vacker plats där man kan se både det ena och det andra. Att det skulle finnas tretåiga hackspettar därinne är dock lögn och förbannad dikt. (Eller ja, vi har sett en, EN gång under alla år. Men det var ett undantag och ingen regel utan undantag, right?) Vi knatade runt och letade ett par timmar som vanligt, men naturligtvis inte ett spår efter några tretåiga. Dock väldigt gott om större hackspett...
Nåja, det var en trevlig promenad ändå med sjungande rödhakar och gärdsmygar och järnsparvar och lite annat smått och gott.

Därefter for vi vidare till Hjälstaviken, men det var så förfärligt blåsigt när vi klev ur bilen att vi inte gick längre än ner till första kurvan. Därifrån kunde vi i alla fall se lite gäss, bland annat dvärgkanadagåsen som varit i viken några dagar. Det var så blåsigt och kallt att jag inte orkade studera den extremt noga, men jag knäppte lite bilder i alla fall. Folk har nämligen rapporterat den som underarten hutchinsii, och eftersom jag är som jag är vill jag kolla exakt varför det är en sådan och ingen annan. Så, det var hem och läsa på och jämföra med vad jag sett!

Dvärgkanadagås, hutschinsii-typ.

Det jobbiga med att läsa på om kanadagäss är att man knappast blir klokare. Tydligen finns det fyra underarter av dvärgkanadagås samt sju av kanadagås, där de minsta kanadagässen och största dvärgkanadagässen typ överlappar i storlek. Dock tycks det som att underarterna inte är perfekt åtskilda, utan att det finns intermediära individer i områdena i Amerika där de möts. Dessutom är det inte säkert att fåglar som rymt från fågelparker i Europa på nåt sätt är "rasrena". De kan mycket väl vara blandningar av olika underarter, eller kanske även hybrider mellan kanadagås och dvärgkanadagås. Ett riktigt gytter alltså verkar det som!

Här ses den branta pannan och korta näbben rätt bra.

 Nå, om man nu bara ska gå på utseendet på gåsen och struntar i det här med eventuella intermediära fåglar så pekar mycket på just hutschinsii. Fågeln var något större än de vitkindade den umgicks med, även om det var lite svårt att avgöra då den gick en liten bit framför dem. Den var tydligt mindre än de två kanadagässen som gick nära. Huvudformen kändes bra för en dvärgkanadagås med brant panna och platt topp på huvudet. Näbben var ungefär lika lång som det vita fältet på kinden, på en kanadagås är den generellt (men inte alltid!) längre. Jag tyckte att det vita fältet smalnade av lite i ögonhöjd, också en karaktär för bland annat hutschinsii. Benlängd var svår att avgöra, men den kändes i alla fall inte långbent. (Hutschinsiii upplevs ofta som kortbent.) Bröstet var den ljusaste delen på undersidan vilket utesluter de mörka underarterna såsom minima. Allt stämmer bra in på hutschinsii, men med tanke på alla fallgropar som finns så nöjer jag mig med att kalla den hutschinsii-typ. Helgardering för osäkra skådare!

Dvärgkanadagåsen i förgrunden med vitkindade bakom.

Nästa fråga är förstås om fågeln är spontan eller inte. I Sverige placeras alla dvärgkanadagäss i kategori E (rymlingar), men om en vild fågel skulle dyka upp är det troligaste just att det är hutschinsii som lever i östra Kanada/USA. Hursomhelst är det roligt med knepiga fåglar, man lär sig en hel del på dem även om de inte går att bestämma med säkerhet!

Eftersom vi var så kort stund i Hjälsta svängde vi förbi Dalkarlskärret på vägen hem. Ett tjugotal skrattmåsar skränade där, kul! Hoppas att kolonin kan komma tillbaka, det har varit så tyst i kärret i många år. En ensam gråhakedopping simmade runt, jag kunde inte hitta den andra men den var väl nånstans.

Gråhakedopping

Alltså bilar...

Söndagen inleddes trevligt med en liten tur på Knypplanvägen och sen till Vendelsjön. Gärdsmygar och trastar av olika slag sjöng i skogen medan orrar bubblade och spillkråkan ropade. I Vendelsjön skränade skrattmåsar och rätt många barnfamiljer var på utflykt till Varggropen.

Framåt eftermiddagen tog vi oss en tur till Hjälstaviken. Underbart kvällsljus från tornet. Snatteränder, stjärtänder, krickor och så en himla massa bläsgäss. Minst 144 kunde jag räkna in, men det har setts över 180 stycken vid viken denna vår... otroligt! En tur på WWF-spången gav så årets första sädesärla, tyvärr hörde jag den bara och kunde inte se fågeln. Nåja, det dröjer inte länge nu förrän de spatserar på varenda gata och vippar på stjärten.

Sothöna, Hjälstaviken

Hemvägen från Hjälstaviken var dock inte alls så kul. Vid Ramstalund fick vi nämligen punktering på vänster framdäck... typiskt. Fram med reservhjul och domkraft och försöka få upp bilen. Men nej. Den lilla fjuttiga domkraft som låg med reservhjulet var helt hopplös att använda och skulle väl knappt kunna lyfta en cykel. Till slut fick vi ringa efter hjälp som kom med proffsigare saker och kunde, rejält försenade, ta oss hem till Uppsala på reservhjulet. Bilar som går sönder är ett otyg.