Snösparv och kungsfiskare

Denna helg ägnades åt övningskörning och fågelskådning, det är praktiskt när det går att kombinera. Får träna på allt möjligt, hala småvägar, knepiga parkeringar, köra riktigt sakta längs en väg och vara beredd på att stanna om något skulle dyka upp...

Nåja. Första trippen på söndagen var ut till Lövstaslätten för att spana snösparv, en art jag aldrig sett förr. Kallt var det, blåsigt och mulet, inte alls lika vackert väder som på lördagen. Inte ett pip hördes, inte en fågel syntes, ingenting, förrän vi kom fram till Lilla bron och jag riggade upp tuben. Riktade den mot stubbåkern en bit bort som såg lovande ut, och där satt snösparvarna. Gav tuben till M som kikade, nä, det var inget där... kollade igen och sparvarna var borta. Snabbt lärde jag mig att detta var typiskt för snösparvarna, ideliga uppflog och så damp de ner igen, gärna mitt i stubbåkern där de helt försvann. Några gånger landade de dock precis utanför, och oj så vackra de var. De rörde sig också väldigt annorlunda, mer som, tja, småvadare eller nånting än sparvar. Inga hopp här inte, istället sprang de snabbt framåt lite hukande, stannade upp en stund, och pilade framåt igen. Mycket speciellt. Uppflogen var också roliga att se på, denna syn av svart-vita vingar.

Nåja, man kan inte se snösparv hela dan (eller, det kan man nog, men det var lite kallt), så vi drog vidare. Ett litet stopp vid Vindbron blev det, där två fjällvråkar visade upp sig så vackert, en av dem satt länge och väl i en trädtopp nära. Man inser då att fåglar faktiskt inte väger så mycket, när man ser en vråk sitta på en såpass smal gren som den gjorde. En steglits förgyllde tillvaron där också.

Så for vi vidare mot Källan i Ultuna, eftersom det tycks vara det bästa stället för kungsfiskare just nu, denna vackra art som jag länge velat se. Jag har sett den för länge sedan i Hong Kong där den är vanlig (även om jag tror att det är en annan ras...), men aldrig förr i Sverige. Det var andra skådare på plats när vi anlände, de sa att ingen sett fågeln på hela dan. En kille sa att han väntat i över två timmar på den, så det verkade ju inte så hoppingivande. Men fågelskådare ger ju aldrig upp, så vi ställde upp oss och väntade. En gärdsmyg kunde ses, och framför allt höras, och en mink smög fram i bortre kanten, vilket fick flera av skådarna att muttra lite om djur som inte hör hemma i vår fauna.
Då plötsligt ser jag en blå strimma fara fram över vattnet! Kungsfiskaren! Den satte sig så vackert i ett träd på andra sidan, otroligt fin och färggrann. Den blå färgen på ryggen är verkligen självlysande, helt otrolig. Den känns nästan för exotisk för den monokroma svenska vintern, en liten pärla som plötsligt uppenbarar sig.

För att väga upp all bilburen skådning (vi hade ju mest kört bil, hoppat ut och kikat på saker, åkt vidare) så for vi till Fiby urskog för en lång promenad. Turen verkade dock vara uttömd, för där fanns inte ett knyst. Ett par korpar hördes, och det var all fågel som vi fick under denna promenad, som var nog så trevlig i alla fall.

Dagens höjdpunkt var i vilket fall kungsfiskaren, så otroligt vacker. Kan leva länge på den synen.