Små sparvar och stora skådare

Den 3:e januari i år satt jag som vanligt och knappade på datorn, och kikade in på Svalan för att se om det varit nåt roligt i trakten. Sidan laddas, och högst upp, i stora röda bokstäver, står det "gulbrynad sparv". Hmm, tänkte jag, vad tusan är det för nåt? Jag antar att jag inte var ensam om att undra. Snabbt rotades Fågelguiden fram för att ta reda på vad detta är för konstig pryl, och se där, en mycket sällsynt sibirisk art! Efter lite snabba efterforskningar på nätet (dvs, jag läste kommentarerna till obsarna) kom det fram att detta var första gången arten siktats i Sverige, dvs en smärre sensation för de som gillar sånt. Smått road tänkte jag att nu kastar sig Sveriges alla kryssare in i sina bilar och drar till Järvafältet, platsen där den upptäckts.

Själv har jag aldrig åkt på en sällsynt fågel förr i mitt liv, men då vädret lovade vara vackert dagen efter så beslutade jag och M oss för att faktiskt åka dit. Mest egentligen för att det enligt M är en väldigt speciell stämning på drag, när så många fågelskådare samlas. Järvafältet norr om Stockholm är heller inte särskilt långt från Uppsala, så det kändes som en lagom utflykt. Vi oroade oss inte direkt för att sparven skulle flyga bort, vi ville ju mest se folket! Sparven vore en trevlig bonus dock.

Så, på söndagmorgonen packade vi in kikare och varma kläder i bilen och gav oss av, vägledda av en liten karta jag ritat av från Eniro. Efter att ha hamnat lite fel först lyckades vi leta oss fram till platsen. Det var ingen risk att ta fel på det hela, mängder av bilar och folk som gick omkring med tubkikare var en stor hint att vi nu kommit rätt. Vi följde helt enkelt bara strömmen av folk, och kom fram till fågelmatningen där sparven hade setts. Hundratals andra skådare var redan där och ömsom spanade i tubkikare, ömsom drack kaffe eller försökte värma sig på andra sätt i den drygt 13-gradiga kylan. Vi hittade en bra plats för tuben (ibland är det bra att vara kort, man kan ofta smita lite framför andra utan att störa!), och hörde oss för bland de andra om sparven. Den hade setts för ett litet tag sen, men nu var den borta igen. Jaja, bara att börja spana i buskaget.




Så plötsligt, efter kanske tio minuter, gick larmet omkring oss. Sparven var siktad! Var? Var? Björken vid röda lådan, kl elva från lådan! Efter lite letande lyckades jag få in den i tuben, och kunde se det typiska gula ögonbrynsstrecket samt en mycket tydlig streckning på bröstet. En mycket fin fågel, och vi var glada att faktiskt få se den! Fågeln satt stilla på grenen några minuter och visade upp sig vackert för både mig och M innan den flög ner på marken och förlorades ur sikte igen. Nu dröjde det ett tag innan folk fick syn på den igen, så under tiden kikade jag lite på de andra fåglarna vid matningen. Det var mest talgoxar och blåmesar, men även några koltrastar, större hackspettar och en svartmes. Svartmes är en fågel jag tycker mycket om men som har en tendens att gömma sig för mig, så det var roligt att se en. Man kunde även studera andra skådare, det var ju en bunt!



Vet dock inte om jag var där en annan tid än Expressen, men jag märkte inget av "tumultet" som de skriver om. Klart, det är Expressen, så de överdriver väl. Allt för att dra läsare...

Nåväl. En stund senare siktade jag sparven igen, denna gång mycket kort då den flög in i en gran och försvann, och sen tyckte både jag och M att det var lite för kallt för att stanna, så vi begav oss tillbaka mot bilen. Eftersom sparven hade den goda smaken att dyka upp i Barkarbytrakten och inte mitt i storskogen så var det bara en kort liten bilfärd till Max, där vi värmde upp oss med lite hamburgare innan vi for hemåt. Ett litet stopp i Hjälstaviken passade vi på att göra, och fick se en ung kungsörn, vackert.

Hursomhelst var det rätt roligt med ett drag som detta, som enligt vad många säger är det största nånsin i Sverige (antagligen för att a) med internet kan alla numera se att en raritet finns, man är inte hänvisad till sms-service, b) platsen här var såpass lättillgänglig och c) det är en förstagångsart i Sverige), och jag kan nog tänka mig att åka igen på nåt liknande. Inte för att få ett kryss, utan för att uppleva den speciella stämning som det blir med alla dessa skådare på så liten yta.