Då och nu i Hjälstaviken

När jag var liten, i början av 90-talet sådär, så fanns det inget fågeltorn vid Hjälstaviken. Istället klättrade man upp på Kvarnberget och såg ut över viken därifrån, en otrolig utsikt. Gäss och änder sågs bra, men jag har inget minne av att vi kunde urskilja några vadare därifrån. Nåväl, nu i helgen gick jag och M upp på berget för första gången sen 90-talet nån gång. Det är fantastiskt hur lite det egentligen har ändrat sig, det var precis som förr däruppe.

Här är utsikten från ett gammalt foto jag har, taget 7:e april 1991. Det är mer vass än vad det är nuförtiden, och inget fågeltorn på andra sidan, annars är det sig likt.



Nu i helgen var allting täckt i snö, islossningen har inte satt igång än, så några gäss är lite tidigt att spana efter. En räv sprang dock över isen i jakt på nåt ätbart, och en fjällvråk flög förbi. När vi gick tillbaka mot parkeringen över WWF-spången hoppade en skäggmeshane precis framför fötterna på oss. Otroligt söt sak. En fågel jag inte har nåt minne av att den fanns i Hjälstaviken '91. (Uppenbarligen har jag dåligt minne eller nåt, för M påpekar att det fanns det visst. Oh well. Men jag såg inga då, det är jag i alla fall säker på!)



Även om utsikten är underbar uppifrån Kvarnberget är jag glad att fågeltornet numera finns. Det är lite mer lättåtkomligt, och man kommer ju betydligt närmare fåglarna. Det ska bli väldigt roligt i vår när gässen anländer, är så roligt att stå i tornet och spana på dem. Det är ju en klar fördel med att se på fåglar jämfört med att gilla till exempel blommor, med fåglar kan man ställa sig på en plats och så brukar de dyka upp! Å andra sidan flyger inte ovanliga och vackra blommor iväg innan man hunnit se dem ordentligt....

Ny kikare!

Länge har jag nu gått runt med en gammal kikare. En riktig trotjänare, Kowa 9x35. En rejäl pryl som fortfarande håller, stadig och ordentlig. Men så har man då fått kika lite i nyare kikare, och insett att det faktiskt är en skillnad mellan nutidens kikare och den gamla Kowan från 70-talet.

Så, igår styrdes kosan mot Stockholm för att välja ut en ny kikare. Det är ju ingenting man gör i en handvändning, en kikare måste kännas rätt. Man kan prata hur mycket som helst om förstoringsgrader och ljusstyrka och synfält och vikt och massa annat, men känns den inte rätt är den inte rätt hur dyr och fin den än är.
Nåväl, kikare plockades ut ur glasskåpen och provades, den ena efter den andra. Somliga var för tunga, somliga var lite för dyra, men så till slut utkristalliserade sig en kikare. Det blev en Kowa igen, liksom både den gamla kikaren och den gamla tuben. En Kowa 10x42 DCF WP. En kikare som jag tror ska vara till glädje i minst lika många år som den gamla Kowan som hållit bra sen 70-talet.

Kikade lite i tubkikarna som stod uppradade också, vilken fantastisk bild det är i dessa dyra kikare... tänk om man hade en 25000 man bara kunde slänga iväg på en sån!

Passade på att kila förbi Stockholms ström också när man ändå var i hufvudstaden, för att kika på alla dessa svanar och änder. Jag tycker så mycket om viggarna, fina fåglar. Rätt häftigt att så många fåglar samlas mitt i stan på vintern.

Nå, nu ska jag ut i skogen och testa kikaren ute i naturen för första gången!

Snösparv och kungsfiskare

Denna helg ägnades åt övningskörning och fågelskådning, det är praktiskt när det går att kombinera. Får träna på allt möjligt, hala småvägar, knepiga parkeringar, köra riktigt sakta längs en väg och vara beredd på att stanna om något skulle dyka upp...

Nåja. Första trippen på söndagen var ut till Lövstaslätten för att spana snösparv, en art jag aldrig sett förr. Kallt var det, blåsigt och mulet, inte alls lika vackert väder som på lördagen. Inte ett pip hördes, inte en fågel syntes, ingenting, förrän vi kom fram till Lilla bron och jag riggade upp tuben. Riktade den mot stubbåkern en bit bort som såg lovande ut, och där satt snösparvarna. Gav tuben till M som kikade, nä, det var inget där... kollade igen och sparvarna var borta. Snabbt lärde jag mig att detta var typiskt för snösparvarna, ideliga uppflog och så damp de ner igen, gärna mitt i stubbåkern där de helt försvann. Några gånger landade de dock precis utanför, och oj så vackra de var. De rörde sig också väldigt annorlunda, mer som, tja, småvadare eller nånting än sparvar. Inga hopp här inte, istället sprang de snabbt framåt lite hukande, stannade upp en stund, och pilade framåt igen. Mycket speciellt. Uppflogen var också roliga att se på, denna syn av svart-vita vingar.

Nåja, man kan inte se snösparv hela dan (eller, det kan man nog, men det var lite kallt), så vi drog vidare. Ett litet stopp vid Vindbron blev det, där två fjällvråkar visade upp sig så vackert, en av dem satt länge och väl i en trädtopp nära. Man inser då att fåglar faktiskt inte väger så mycket, när man ser en vråk sitta på en såpass smal gren som den gjorde. En steglits förgyllde tillvaron där också.

Så for vi vidare mot Källan i Ultuna, eftersom det tycks vara det bästa stället för kungsfiskare just nu, denna vackra art som jag länge velat se. Jag har sett den för länge sedan i Hong Kong där den är vanlig (även om jag tror att det är en annan ras...), men aldrig förr i Sverige. Det var andra skådare på plats när vi anlände, de sa att ingen sett fågeln på hela dan. En kille sa att han väntat i över två timmar på den, så det verkade ju inte så hoppingivande. Men fågelskådare ger ju aldrig upp, så vi ställde upp oss och väntade. En gärdsmyg kunde ses, och framför allt höras, och en mink smög fram i bortre kanten, vilket fick flera av skådarna att muttra lite om djur som inte hör hemma i vår fauna.
Då plötsligt ser jag en blå strimma fara fram över vattnet! Kungsfiskaren! Den satte sig så vackert i ett träd på andra sidan, otroligt fin och färggrann. Den blå färgen på ryggen är verkligen självlysande, helt otrolig. Den känns nästan för exotisk för den monokroma svenska vintern, en liten pärla som plötsligt uppenbarar sig.

För att väga upp all bilburen skådning (vi hade ju mest kört bil, hoppat ut och kikat på saker, åkt vidare) så for vi till Fiby urskog för en lång promenad. Turen verkade dock vara uttömd, för där fanns inte ett knyst. Ett par korpar hördes, och det var all fågel som vi fick under denna promenad, som var nog så trevlig i alla fall.

Dagens höjdpunkt var i vilket fall kungsfiskaren, så otroligt vacker. Kan leva länge på den synen.

Vinterhelg

Snö snö snö! Kosan styrdes på lördagen mot Fiby urskog, ett av dessa ställen där ordet "trolskt" verkligen passar. Alldeles tyst var det i skogen i början, inte ett sus, tills plötsligt tystnaden bröts av en spillkråkas närmast klagande läte. Och stod man bara still och lyssnade uppenbarade sig snart fler ljud. Kungsfåglar sisade och rätt var det var hördes trummandet av en större hackspett. Skogen är inte så tyst som man först kan tro! En järpe flög upp med ljudliga vingslag, och i snön kunde de stora spåren av vad jag tror var ett lodjur ses. Enormt stora var de, synd att jag inte tog nåt foto. Lite vildmark inte allt för långt ifrån Uppsala.

Jag har dragit på mig halsont, så söndagen spenderades med enklare skådning, dvs inga långa promenader. Tog bilen till Övre Föret, där en gärdsmyg hoppade runt fågeltornet i jakt på nåt att äta. Vid Vindbron simmade smådoppingen, mitt ute på ån, en klar skillnad mot hur jag sett smådopping på sommaren när de mest gömmer sig.

Åkte för att fika på Konditori Fågelsången, och tänkte passa på att kika på bläsanden i Svandammen. Stod och kikade ut över dammen länge, men bara gräsänder... var precis på väg att ge upp när jag tittar ner, och då står såklart bläsanden där, bara två meter framför näsan! Det var väl för enkelt...



Det var tydligen en dag med tur, för vi beslutade oss för att åka och leta efter pilgrimsfalken då M inte fått se den. Spanar av kraftledningsstolpar, åkrar, luften... ingen falk. Jag fäller ihop tuben, stoppar in den i bilen, är redo att åka, då jag slänger en sista blick upp mot stolparna. Och där sitter den! Fram med tuben igen, och nu syntes falken verkligen vackert. Var den kom ifrån är en gåta, men det känns lite typiskt fåglar att helt plötsligt bara sitta där, utan att man begriper var de egentligen kom ifrån. Ibland tror jag att de kan materialiseras från tomma intet. Tio minuter fick vi se den innan den flög iväg mot stan, rakt över oss. Mäktigt.

Vill man se pilgrimsfalk får man lida lite för det

Underbart vackert väder idag, så jag beslutade mig för att cykla iväg och försöka se pilgrimsfalk. Cyklade via Kungsängsbron och stannade till där för att se om kungsfiskaren möjligen var på bra humör, men nä, den gäckar mig fortfarande! En vacker stenknäckhane visade dock upp sig vackert, jag är mycket förtjust i stenknäckar.

Cyklade vidare därifrån mot Gnistarondellen, min kondis är inte den bästa direkt, blev lite andfådd på vägen. Skulle stanna till väl framme, men tänkte inte på att cykelvägen bestod av blankis... plötsligt låg jag bara på marken, och försökte hålla i tuben (som jag haft på styret) så den inte skulle falla i marken. Fick cykeln i axeln och trasslade in mig i alltihop, det tog en evighet att komma upp! Allt medan bilarna for förbi... nåja. Fick upp allt till slut och spanade över kraftledningsstolparna där falken setts sitta. Tomt sånär som på en skata och två kråkor. Nedanför gick nio rådjur och betade, vackra djur.



Efter att ha spanat på kraftledningarna en lång stund spanade jag av fältet istället, och såklart, där, på en kort käpp mitt på åkern, satt falken. Rätt långt borta och bakifrån, men den tydliga siluetten tog man inte fel på. När den dessutom vände på huvudet och visade upp den typiska teckningen var det inget tvivel om saken. Underbart fin fågel, och det var helt klart värt den långa cykelturen och vurpan för att få se den. En bra dag!

Hökuggla och hackspettar

Att se en hökuggla äta sork är en upplevelse i sig. Efter att med sorken i ena klon slitit ut bitar att svälja, stoppades till slut hela sorken in i gapet och försvann. Ben, päls och allt. Man undrar lite om det verkligen är gott.

Hökugglan ifråga befann sig vid allén upp till Sjöö slott, en mycket vacker plats. Denna uggla har också den goda smaken att föredra att sitta högst upp i träd, så den är lätt att se. När vi anlände igår hade ugglan precis varit ute och flugit och fångat sorken som den sen åt upp, och satt sig i toppen på ett av träden i allén, tydligen dess favoritplats. Ytterst vaksam hela tiden vred den på huvudet på ugglevis, man häpnas över hur de kan vrida så mycket på huvudet utan att röra kroppen.



Bilden här gör egentligen inte obsen rättvisa, det är mobiltelefon genom tub (60x förstoring) och den blev väldigt mörk och lite suddig. Men en hökuggla är det!

Dagen bjöd också på en pedagogisk lektion i hur man skiljer gröngöling och spillkråka åt på lätet, då båda hördes inom fem minuter av varandra. Gröngölingen visade också upp sig vackert. Då gjorde det inte så mycket att pilgrimsfalken som siktats vid Gnistarondellen inte alls var samarbetsvillig och inte kunde ses... var på platsen vid fel tid helt enkelt. Nåja. Funderar på att ta bussen ut dit idag (eller kanske cykla, vädret är fint) och se om falken dyker upp.