Upp till Hälsingland för en snäppas skull

Skådarled vid Stenöorn

Igår kom ett larm om att en gulbröstad snäppa (Calidris bairdii) upptäckts i Hälsingland, och vi gjorde genast upp planer för att åka. Normalt drar jag inte utanför Uppland, men jag gillar verkligen vadare och det är trots allt inte SÅ långt till Hälsingland...

Hursomhelst, imorse bar det av. Turligt nog var det ju omställning till vintertid så vi "vann" ju en timme på morgonen! Klockan halv sex bar det av norrut i mörkret, lite nervöst, vi visste ju inte om fågeln var kvar. Visserligen hade den varit kvar i skymningen men man vet ju aldrig. Det var först när vi körde in i Söderhamn som vi såg larmet om att den hittats igen. Pust!
Platsen som snäppan valt var Stenöorns naturreservat utanför Söderhamn, vilket visade sig vara en jättefin plats. Det var lite roligt, vi gick ut på strandängar som påminde om Gotland eller Öland, förutom att de var bevuxna med kråkbär! Fjällhed möter strandäng, typ.

Hursomhelst, den gulbröstade snäppan gick så fint tillsammans med tre kärrsnäppor. Till en början höll den sig en liten bit bort, men så tog sig gänget en flygtur och landade närmare oss. Och sen en till, och nu kom de riktigt nära! De verkade dock inte det minsta bekymrade om oss utan sprang runt och letade mat i leran. Den gulbröstade, som var en ungfågel, var väldigt aktiv och sprang ibland nästan som en sandlöpare. Fågeln var vackert tecknad i varmbeigebrunt och vitt, en riktigt prydlig liten sak. Som så många andra gånger när man sett rariteter undrar man vad som fick den att flyga hit. Den här lilla vadaren borde vara på väg mot Sydamerika, inte springa runt på en strand i Hälsingland!

Vad vacker jag är!

Den gulbröstade snäppan (andra från höger) med sina kompisar kärrsnäpporna.

Fyra snösparvar flög över oss flera gånger och landade också fint ute på en revel. Snösparvar är verkligen fina fåglar. Så småningom drog vi oss tillbaka och gick bort till tornet, en fin skapelse i flera etager och med fiffiga små alkover där man kunde fika gömd från vinden. Ett litet snickarglädjetorn kändes det som, genomtänkt och fint! Dessutom skakfritt, och, naturligtvis, med lagom högt räcke. Återigen får jag fog för min misstanke om att det bara är i Uppland som de bygger torn med galet höga räcken.

På väg hem kom ett larm om att en kafferseglare setts i Skåne. Helt otroligt! Fick lite flashbacks till när vi letade (och totalt misslyckades med att hitta) sådana i Portugal. Dessutom har det setts en purpurhäger i Dalarna. Vilken dag på raritetsfronten!

En sista bild på denna vadare som visade upp sig så underbart fint.