Duniga skymningsvingar

En kväll i förra veckan var det lugnt och vindstilla, en sån där fantastisk juninatt. Som gjord för att åka ut och lyssna på nattskärror. Det lättaste stället att hitta dessa fascinerande fåglar på är Viksta stentorg längs gamla E4:an mot Gävle, så det var dit kosan styrdes. En liten avstickare gjordes mot Sätuna herrgård där en busksångare hittats dagen innan. Busksångaren sjöng så vackert när vi kom vid 23:30-tiden och ackompanjerades av en gräshoppsångares envetna surrande. Så småningom drog sig busksångaren lite längre bort och sjöng inte så intensivt, så vi lämnade och styrde kosan norrut. På ett fält stod två kronhjortar och spanade på oss, ståtliga djur.

Nattskärra hördes direkt vi klev ur bilen vid parkeringsplatsen, och vi knatade upp på stigen mot stentorget. Inget hördes längs med stigen, men när vi passerat stentorget och kommit ut på andra sidan skogen ställde vi oss och lyssnade. Antagligen samma nattskärra som vi hört från parkeringen spann på, men det var långt håll och den hördes faktiskt bättre från parkeringen. Just som vi stod där och lyssnade knäppte det till bakom oss och där kom en annan nattskärra flygande precis intill oss. Vingarna ger inte ifrån sig något ljud och det känns verkligen som att de närmast svävar fram genom luften på låg höjd. Underbart!
Vi gick sakta tillbaka till bilen, och nu hade en skärra (kanske den vi såg flygande) satt sig i en talldunge nära stigen och hördes fantastiskt bra där den spann vad som ibland liknats vid en avlägsen motor på två olika växlar. Att en trädlärka höll midnattskonsert i den ljumma sommarnatten gjorde inte saken sämre. Varje sommarnatt när jag hör nattskärran hör jag Karin Boyes dikt Nattskärran i mitt huvud.

Fjärran fjärran
Nattskärran
Sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.