Årets första drag

I torsdags nåddes jag av nyheten att en svartstrupig järnsparv setts på Gräsö. Länge var denna art en riktig dröm för många skådare, innan 2000-talet hade bara en enda setts i Sverige, på Stora Fjäderägg där de ringmärkte en fågel 1988. Så man kan förstå att många snabbt drog ner till Skåne när en svartstrupig skuttade runt intill en gödselhög vid Viarps mosse 2009. De flesta kom dock morgonen därpå, och tyvärr missade många den då den bara syntes i fem minuter i gryningen och sen försvann spårlöst...
Lyckligvis fick skådarna revansch redan nästa år då en individ var snäll nog att stanna nästan en vecka vid Ottenby på Öland. Den var så orädd att den hoppade runt bland benen på folk!
Förra året sågs först en individ på Öland och sedan en i Värmland, så den här på Gräsö blir landets sjätte svartstrupiga järnsparv.

Hursomhelst, jag fick reda på det lite för sent i torsdags för att kunna dra, det skulle redan blivit skymning innan jag hann fram, så istället planerades ett drag tidigt igår morse. Redan halv sex körde jag hemifrån och mötte upp med de andra i Storvreta och Skyttorp. Vi klämde in oss alla fem i en bil och körde snabbt mot Öregrund där vi fick vänta en liten stund på bilfärjan. Det hade kommit ett larm om att fågeln setts på morgonen, och att stå och stampa i kön till bilfärja då är ett gissel! Vi behövde dock inte vänta så länge och snart var vi på Gräsö och körde norrut. Väl framme stuvade vi undan bilden vid sidan av vägen och traskade ner mot det gula huset i vars trädgård fågeln tydligen höll till.

Här har fågeln nyss setts vilket kan ses på det lediga sätt många av skådarna står och pratar istället för att ha superkoll på matningen...

Det visade sig att vi inte behövt skynda, det var ingen som såg pippin när vi kom fram. Tydligen hade den bara setts av några och var väldigt svårsedd i ett snår. Vi ställde upp och och spanade av snåret, men varje gång nåt hoppade runt var det bara en blåmes. Eller ett löv som for runt i vinden, det blåste bra!
Men så! Till slut flög en liten fågel fram och landade bredvid en bärbuske. I handkikaren kunde jag se det tydliga ögonbrynsstrecket innan den skuttade in bakom busken. Det såg ut som att den var på väg mot matningen (där den höll till dagen innan) så vi omlokaliserade oss snabbt. Och visst, det dröjde inte länge förrän ropet gick att "där är den!". Den visade sig inte länge men vi fick riktigt fina obsar, jag kunde till och med se den fint i tubkikaren en kort stund. Tyvärr hann inte alla de som befann sig runt trädgården fram, men tio minuter senare kom den fram på matningen igen och nu fick alla se den. Jubel och allmänt kollektivt pust. Fågeln var sedd, nu kunde fikat plockas fram och alla slappna av. Fågeln firades med en kanelbulle och lite klapp på snälla hunden Rasmus som hörde till huset och gärna hälsade på skådarna.

Jag lyckades inte få nån bild på järnsparven då den visade sig så kort, så här är en blåmes istället!

Så småningom drog vi oss norrut på ön till Örskärssundet, men det blåste så mycket att det inte var så kul att stå där. Lite storskrakar, krickor, knipor och en och annan havsörn var det enda vi såg. Vi körde också in mot Ugglan, men mötte en man som varit ute där och sa att man såg i stort sett ingenting där heller. Det var dock fin skog och på en gammal ask växte lunglav, som är ganska sällsynt numera och en signalart för biologisk mångfald.

Lunglav